det viktiga i livet!
sitter och tänker på hur ofta det är som man bara kör på i livet, med sin utbildning, sitt jobb, sin karriär och glömmer att stanna upp och tänka efter vad det egentligen är som är viktigt i livet! Jag citerar nu några meningar från en kristen roman som jag håller på och läser. Luke Baxter är en ung kille som älskar Gud. Han är gift med Reagan och har en liten son Tommy. Dayne West är en känd filmstjärna som gör allt för sin karriär. Dessa unga män är främlingar för varandra som av en slump träffas och lämnar spår i varandras liv. Jag citerar...
"Så hur ser ditt liv ut, Luke Baxter?" Dayne fingradepå namnskylten på Lukes skrivbord. "Du ser för ung ut för att vara gift." "Ung men definitivt lycklig." Luke skrockade och pekade på ett inramat fotografi av honom och Reagan och Tommy. "Det där är min familj." Dayne tog bilden och studerade den. "Jag förstår varför du är lycklig." Han ställde tillbaka den och tittade på de andra bilderna på Lukes skrivbord. Det var en bild på Tommy när han var sex månader, och en på Luke och Reagan på deras bröllop förra julen. Sedan förändras Daynes ansiktsuttryck. "Vilka är de här?" Han tog upp ett litet kort på Lukes mor och far. Den var tagen då de båda var studenter vid universitetet i Michigan. "Mina föräldrar:" Luke vred sig så han kunde se kortet ordentligt. "Så som de såg ut 1967, det år de träffades." Dayne såg på bilden en stund till, och ställde sedan tillbaka den. "De ser trevliga ut." "Det är de." Luke sträckte sig upp och tog ner en bild från översta hyllan. "Så här ser de ut nu. I augusti har de varit gifta i trettiofem år." Återigen tittade Dayne på fotografiet med stort intresse. "Trettiofem år." Han skakade på huvudet. "Det förekommer nästan inte i mina kretsar." Ett kort ögonbick tyckte Luke synd om filmstjärnan som satt mittemot honom. Av någon anledning visade han Luke en glimt av sitt hjärta, av det som skulle ha varit det viktigaste i hans liv om allt hade varit annorlunda. Nästan som om Dayne längtade efter att ha ett skrivbord som Luke, med ett foto av en söt fru och en liten grabb, och föräldrar som varit gifta i trettiofem år. Dayne lutade sig tillbaka och lade armarna i kors, och betraktade Luke. "Du är kristen, Luke, är du inte det?" PÅ nytt häpnade Luke över Daynes öppenhjärtighet. "Hur kunde du veta det?" "Det syns i dina ögon." Han skrattade och det leende som fick miljonerna att rulla in vid bilhettförsäljningen blixtrade förbi. "Och i din frus och i dina föräldrars ögon." "
" "Vet du vad, Luke Baxter?" Dayne fäste blicken på honom. Han var en person som gick rakt på sak, och hans stjärnstatus påverkade inte samtalet alls. Dayne pekade på fotografierna på Lukes skrivbord. "Du är en lycklig ung man. Det där- " han nickade mot ansiktena på bilderna- " det är det som räknas i slutändan, vet du det?" "Du har rätt." Luke såg på bilderna igen. "Jag förlorade nästan allihop för ett år sedan. Men nu- " han mötte Daynes blick igen-" nu tänker jag aldrig låta dem försvinna ur mitt liv igen. Inte för något i världen." "
LLFUAMJ
"Så hur ser ditt liv ut, Luke Baxter?" Dayne fingradepå namnskylten på Lukes skrivbord. "Du ser för ung ut för att vara gift." "Ung men definitivt lycklig." Luke skrockade och pekade på ett inramat fotografi av honom och Reagan och Tommy. "Det där är min familj." Dayne tog bilden och studerade den. "Jag förstår varför du är lycklig." Han ställde tillbaka den och tittade på de andra bilderna på Lukes skrivbord. Det var en bild på Tommy när han var sex månader, och en på Luke och Reagan på deras bröllop förra julen. Sedan förändras Daynes ansiktsuttryck. "Vilka är de här?" Han tog upp ett litet kort på Lukes mor och far. Den var tagen då de båda var studenter vid universitetet i Michigan. "Mina föräldrar:" Luke vred sig så han kunde se kortet ordentligt. "Så som de såg ut 1967, det år de träffades." Dayne såg på bilden en stund till, och ställde sedan tillbaka den. "De ser trevliga ut." "Det är de." Luke sträckte sig upp och tog ner en bild från översta hyllan. "Så här ser de ut nu. I augusti har de varit gifta i trettiofem år." Återigen tittade Dayne på fotografiet med stort intresse. "Trettiofem år." Han skakade på huvudet. "Det förekommer nästan inte i mina kretsar." Ett kort ögonbick tyckte Luke synd om filmstjärnan som satt mittemot honom. Av någon anledning visade han Luke en glimt av sitt hjärta, av det som skulle ha varit det viktigaste i hans liv om allt hade varit annorlunda. Nästan som om Dayne längtade efter att ha ett skrivbord som Luke, med ett foto av en söt fru och en liten grabb, och föräldrar som varit gifta i trettiofem år. Dayne lutade sig tillbaka och lade armarna i kors, och betraktade Luke. "Du är kristen, Luke, är du inte det?" PÅ nytt häpnade Luke över Daynes öppenhjärtighet. "Hur kunde du veta det?" "Det syns i dina ögon." Han skrattade och det leende som fick miljonerna att rulla in vid bilhettförsäljningen blixtrade förbi. "Och i din frus och i dina föräldrars ögon." "
" "Vet du vad, Luke Baxter?" Dayne fäste blicken på honom. Han var en person som gick rakt på sak, och hans stjärnstatus påverkade inte samtalet alls. Dayne pekade på fotografierna på Lukes skrivbord. "Du är en lycklig ung man. Det där- " han nickade mot ansiktena på bilderna- " det är det som räknas i slutändan, vet du det?" "Du har rätt." Luke såg på bilderna igen. "Jag förlorade nästan allihop för ett år sedan. Men nu- " han mötte Daynes blick igen-" nu tänker jag aldrig låta dem försvinna ur mitt liv igen. Inte för något i världen." "
LLFUAMJ
Kommentarer
Trackback
