Rumänien
Rumänien är Europas fattigaste land! Jag har aldrig varit där men mina föräldrar tog en bussresa dit nu i september. Pratade med mamma igår och hon berättade lite vad de varit med om. När jag var ungefär 9-10 år så minns jag att det kom några från ett kristet barnhem som heter Caminul Felix till pingstkyrkan i Gånghester där vi var med. De berättade lite om sitt jobb där och ville man så kunde man teckna på och skaffa sig ett fadderbarn, vilket mina föräldrar gjorde. Vi fick ett fadderbarn som heter Ewa och hon var då runt 5-6 år. Dessa inbetalningar har kommit regelbundet år efter år och mina föräldrar har betalat in. Ibland har vi fått någon teckning som Ewa har ritat och ett brev om arbetet där.
Nu när dem var i Rumänien fick de tillfälle att träffa Ewa som nu hunnit fylla 18 år. Hon kunde ingen engelska men en tjej som jobbade där var med och tolkade. Ewa blev verkligen glad över att få träffa dem och jag kan bara tänka mig hur roligt det måste vara att äntligen få träffa det barn man hållt på och betalat in pengar till år ut och år in. Ewa hittades övergiven på ett sjukhus när hon var 2 år gammal och var så sjuk att hon troligen skulle ha dött om hon inte hade fått hjälp. Detta barnhem ser till att söka upp om dem har några syskon för att även kunna hjälpa dem, så Ewas syster bodde också på barnhemmet. När barnen har fyllt 18, som Ewa, lämnar man dem inte bara utan man ser till att de kan få jobb osv så de kan klara sig på egen hand. Barnhemmet är uppbyggt i x antal byar med x antal hus i varje by, tolv barn i varje hus med ett föräldrapar i varje hus. Mamma sa att dessa barn hade det så bra och de saknade egentligen ingenting. Och jag blir så imponerad över att det finns människor som de här föräldraparen som bosätter sig där och verkligen lägger ner hela sitt liv på att hjälpa dessa barn!
Det var en tjej som jobbade på barnhemmet som hade träffat en kille ifrån Sydafrika och gift sig med och tillsammans hade de startat något slags företag där de tillverkade proteser. Så de åkte ut i staden och letade upp människor som inte kunde leva ett normalt liv pga de förlorat en arm eller ett ben och så och så hjälpte dem de att tillverka en protes som passade dem. Tack vare detta kunde de sedan leva ett normalt liv och klara sig på egen hand. Mamma och pappa fick även åka hit och titta på detta.
Mamma sa att det var så roligt att komma dit och se att pengarna verkligen har gjort nytta. Man bara fick räkningen lite då och då i brevlådan och betalade av slentrian. Men nu fick de verkligen se vart pengarna faktiskt hadde gått. Så mamma rekommenderade mig verkligen att den dag jag får ett jobb med fast inkomst, så ska jag skaffa ett fadderbarn. och visst ska jag det!! gå gärna in och läs mer på http://www.caminulfelix.org/index.php?hl=sw
Det kan verkligen brinna i mig av längtan att få åka ut i världen och göra någonting. Det har väl inte undgått någon antar jag att min dröm är att bli läkarmissionär. Inte det att jag vill flytta utomlands och verkligen bo där. Men jag vill bo i Sverige och åka ut med uppdrag från läkarmissionen lite då och då. Om jag hade varit klar nu hade jag nog befunnit mig vid svältkatastrofen vid Afrikas horn.
Men det är ju x antal år innan jag kan göra något sådant. Men ett steg på vägen är ju att öppna mag-tarmskanalshäftet och börja plöja. I'll do!!!
LLFUAMJ
Nu när dem var i Rumänien fick de tillfälle att träffa Ewa som nu hunnit fylla 18 år. Hon kunde ingen engelska men en tjej som jobbade där var med och tolkade. Ewa blev verkligen glad över att få träffa dem och jag kan bara tänka mig hur roligt det måste vara att äntligen få träffa det barn man hållt på och betalat in pengar till år ut och år in. Ewa hittades övergiven på ett sjukhus när hon var 2 år gammal och var så sjuk att hon troligen skulle ha dött om hon inte hade fått hjälp. Detta barnhem ser till att söka upp om dem har några syskon för att även kunna hjälpa dem, så Ewas syster bodde också på barnhemmet. När barnen har fyllt 18, som Ewa, lämnar man dem inte bara utan man ser till att de kan få jobb osv så de kan klara sig på egen hand. Barnhemmet är uppbyggt i x antal byar med x antal hus i varje by, tolv barn i varje hus med ett föräldrapar i varje hus. Mamma sa att dessa barn hade det så bra och de saknade egentligen ingenting. Och jag blir så imponerad över att det finns människor som de här föräldraparen som bosätter sig där och verkligen lägger ner hela sitt liv på att hjälpa dessa barn!
Det var en tjej som jobbade på barnhemmet som hade träffat en kille ifrån Sydafrika och gift sig med och tillsammans hade de startat något slags företag där de tillverkade proteser. Så de åkte ut i staden och letade upp människor som inte kunde leva ett normalt liv pga de förlorat en arm eller ett ben och så och så hjälpte dem de att tillverka en protes som passade dem. Tack vare detta kunde de sedan leva ett normalt liv och klara sig på egen hand. Mamma och pappa fick även åka hit och titta på detta.
Mamma sa att det var så roligt att komma dit och se att pengarna verkligen har gjort nytta. Man bara fick räkningen lite då och då i brevlådan och betalade av slentrian. Men nu fick de verkligen se vart pengarna faktiskt hadde gått. Så mamma rekommenderade mig verkligen att den dag jag får ett jobb med fast inkomst, så ska jag skaffa ett fadderbarn. och visst ska jag det!! gå gärna in och läs mer på http://www.caminulfelix.org/index.php?hl=sw
Det kan verkligen brinna i mig av längtan att få åka ut i världen och göra någonting. Det har väl inte undgått någon antar jag att min dröm är att bli läkarmissionär. Inte det att jag vill flytta utomlands och verkligen bo där. Men jag vill bo i Sverige och åka ut med uppdrag från läkarmissionen lite då och då. Om jag hade varit klar nu hade jag nog befunnit mig vid svältkatastrofen vid Afrikas horn.
Men det är ju x antal år innan jag kan göra något sådant. Men ett steg på vägen är ju att öppna mag-tarmskanalshäftet och börja plöja. I'll do!!!
LLFUAMJ
Kommentarer
Trackback
