Var går gränsen för vår styrka?
"En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden. Den gula hinken, plastspaden och lastbilen med flak var redskapen hon hade för att bygga sitt allra finaste sandslott. Och stort hade det blivit. Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar! Flickan grävde och grävde med sin leksaksspade när hon plötsligt stötte på en stor sten. Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet. Hon kämpade och kämpade för att gräva upp stenen och flytta den. Men hur hon än slet så lyckades hon inte rubba den en enda centimeter. Stenen låg där den låg. Till slut satte hon sig ner och grät, både av trötthet och av ilska. Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottet kändes plötsligt förstört. Då kom flickans morfar gående. Han blev förstås orolig över tårarna. Vad är det som har hänt? frågade han, och tog upp dotterdottern i famnen. Jag kan inte flytta den stora stenen som ligger i vägen för vallgraven, snyftade hon. Morfar satte ner flickan på stranden igen och satte sig på huk. Men varför använde du inte hela din styrka? frågade han vänligt. Nu grät hon ännu häftigare. Tyckte morfar inte att hon hade kämpat tillräckligt hårt? Nej, men vän , det gjorde du inte, svarade han. Du bad inte mig om hjälp. Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet."
En berättelse hämtad ur boken "Det är aldrig kört!"
Jag tycker att den här berättelsen speglar så bra hur det ofta är mellan oss och Gud. Vi kan kämpa på i vår egen kraft och ibland går det inte och vi känner oss tyngda och ledsna. Ibland kanske vi kommer en bit på vägen och vi känner oss nöjda med det, vi nöjer oss med det näst bästa, det vi klarar av på egen hand. Men varför nöja sig med bara det? Varför inte ta hjälp av Gud och komma ännu längre? Inte bara få det näst bästa utan det allra bästa.
Gud kan verkligen hjälpa och om man bara släpper in honom i sitt liv kan man verkligen få känna hans kraft och närvaro! För jag lovar er att det är en levande, mäktig Gud som jag tror på!
LLFUAMJ
En berättelse hämtad ur boken "Det är aldrig kört!"
Jag tycker att den här berättelsen speglar så bra hur det ofta är mellan oss och Gud. Vi kan kämpa på i vår egen kraft och ibland går det inte och vi känner oss tyngda och ledsna. Ibland kanske vi kommer en bit på vägen och vi känner oss nöjda med det, vi nöjer oss med det näst bästa, det vi klarar av på egen hand. Men varför nöja sig med bara det? Varför inte ta hjälp av Gud och komma ännu längre? Inte bara få det näst bästa utan det allra bästa.
Gud kan verkligen hjälpa och om man bara släpper in honom i sitt liv kan man verkligen få känna hans kraft och närvaro! För jag lovar er att det är en levande, mäktig Gud som jag tror på!
LLFUAMJ
Kommentarer
Trackback
