när man drabbas
Min stora fråga är hur man klarar sig utan Gud när man hamnar i en kris? Visst, man behöver Gud alla dagar och det är fantastiskt att få ha han i sitt liv när livet är på topp. Men när allt bara rasar kring en. "Ensam är stark, det här klarar du dig igenom själv!" Nej, ensam är inte stark och varför ska man göra det så svårt för sig när man kan vända sig till Gud och få hjälp.
Visst drabbas man av en kris kanske man har många bra vänner och en familj som kan hjälpa en och det har verkligen jag! Man kan fylla dagarna med allt möjligt. Men när man ligger där ensam på kvällen och tankarna kommer, vad gör man då? Vad gör man när inte någon i ens närhet eller man själv kan ha kontroll över vad som händer? Det är nog en av de saker jag och säkert många med mig tycker minst om, att man själv inte kan ha kontroll över sitt eget liv. Då är det bra att veta att Gud ändå har kontroll om man låter honom ha det.
När paniken och ångesten kommer så ropar jag på Jesus och jag känner en sådan frid som går över allt förstånd. Det är ingen inbillning utan det är en Gudsnärvaro och frid som är så stark att man nästan kan ta på den.
Jag är inte glad eller nöjd med vad som hänt. Tvärtom så är det det bland det värsta jag varit med om!!! Men när jag ropar på Gud så kan jag, trots att jag inte förstår det, ändå på nåt konstigt sätt ändå känna frid.
LLFUAMJ
Visst drabbas man av en kris kanske man har många bra vänner och en familj som kan hjälpa en och det har verkligen jag! Man kan fylla dagarna med allt möjligt. Men när man ligger där ensam på kvällen och tankarna kommer, vad gör man då? Vad gör man när inte någon i ens närhet eller man själv kan ha kontroll över vad som händer? Det är nog en av de saker jag och säkert många med mig tycker minst om, att man själv inte kan ha kontroll över sitt eget liv. Då är det bra att veta att Gud ändå har kontroll om man låter honom ha det.
När paniken och ångesten kommer så ropar jag på Jesus och jag känner en sådan frid som går över allt förstånd. Det är ingen inbillning utan det är en Gudsnärvaro och frid som är så stark att man nästan kan ta på den.
Jag är inte glad eller nöjd med vad som hänt. Tvärtom så är det det bland det värsta jag varit med om!!! Men när jag ropar på Gud så kan jag, trots att jag inte förstår det, ändå på nåt konstigt sätt ändå känna frid.
LLFUAMJ
Kommentarer
Trackback