lite deep talk
Nu hade jag tänkt snacka lite djupt här om något som jag verkligen har funderat på att skriva om ett bra tag. Ofta när man träffar folk så brukar man ganska ofta få frågan: "Va? Är du kristen!?" när man har svarat ja får man vääldigt ofta frågan: "Är dina föräldrar kristna?" När jag svarar ja på även den frågan svarar folk ofta "Jahaa, aaa men då så det förklarar ju saken!"
och då brukar jag känna åå neej! Jag är uppvuxen i en kristen familj. Självklart har det påverkat mig då de tog med mig till kyrkan och jag fick gå i söndagsskolan medan de själva var på gudstjänst och de har berättat för mig om Jesus.
Meeeen, och det är jag väldigt tacksam över de har aldrig någonsin tvingat på mig någonting! När jag sedan blev tillräckligt stor för att kunna stanna hemma själv när de gick till kyrkan så var det fritt att göra det om jag själv ville. Det var inget tjat och inget tvång. Allt jag har gjort har jag gjort av egen fri vilja. Vissa perioder har jag inte varit i kyrkan på länge och aldrig någonsin har mina föräldrar sagt något i stil med "är det inte dax att gå till kyrkan?" Självklart har mina föräldrar stått upp för sin tro och berättat för mig om Jesus, men de har gjort det på ett naturligt sätt och inte ett påtvingande sätt!
Många föräldrar som inte ens är kristna har satt sig ner med sina barn och diskuterat sex, alkohol, relationer osv när de kommit upp i tonåren. Men mina föräldrar har faktiskt aldrig gjort detta med mig och om det är bra eller dåligt vet jag inte. Men de sa aldrig sina åsikter om sådana saker till mig utan jag bara såg på deras sätt att leva vad de tyckte. De köpte bara exempelvis inte hem alkohol men det var ingenting som de höll på och tjatade på mig om. Mina åsikter och värderingar har jag kommit fram till på egen hand utan att mina föräldrar har sagt till mig vad de tycker. Det var först när jag hade kommit fram till mina egna som JAG frågade dem om en del saker och diskuterade det med dem.
Jag är en person som är ganska kritisk till mycket och köper inte vad som helst. Jag älskar mina föräldrar men vi har inte alltid samma åsikter och tycker heller inte lika om allt. Det finns saker som jag tycker att de har fel i och som de tycker att jag har fel i. Men vi har aldrig tvingat på varandra våra åsikter.
Så vart vill jag komma? Anledningen till att jag är kristen och går till kyrkan är inte för att mina föräldrar gör det. Vi går ofta inte ens till samma kyrka. Jag tror på Gud för att jag har testat själv och sett att det verkligen håller! För mig har det alltid varit så naturligt att Gud finns. Det är bara någonting i mig som bara inte kan förneka det. En inre övertygelse! Sen alla upplevelser man har haft med Gud och den enorma glädjen och tryggheten som Gud ger går inte att få från någon annan/något annat! Av den anledningen kan jag heller inte förneka Jesus därför att jag själv har mött honom!
Min relation med Jesus är vääldigt enkel. Jag snackar med honom som jag snackar med vem som helst. Dessutom handlar inte livet med Gud om att gå till kyrkan (även om det är gött och viktigt!). Det handlar om att leva med honom i vardagen. Att göra det man älskar och är bra på och göra det för Gud.
LLFUAMJ
och då brukar jag känna åå neej! Jag är uppvuxen i en kristen familj. Självklart har det påverkat mig då de tog med mig till kyrkan och jag fick gå i söndagsskolan medan de själva var på gudstjänst och de har berättat för mig om Jesus.
Meeeen, och det är jag väldigt tacksam över de har aldrig någonsin tvingat på mig någonting! När jag sedan blev tillräckligt stor för att kunna stanna hemma själv när de gick till kyrkan så var det fritt att göra det om jag själv ville. Det var inget tjat och inget tvång. Allt jag har gjort har jag gjort av egen fri vilja. Vissa perioder har jag inte varit i kyrkan på länge och aldrig någonsin har mina föräldrar sagt något i stil med "är det inte dax att gå till kyrkan?" Självklart har mina föräldrar stått upp för sin tro och berättat för mig om Jesus, men de har gjort det på ett naturligt sätt och inte ett påtvingande sätt!
Många föräldrar som inte ens är kristna har satt sig ner med sina barn och diskuterat sex, alkohol, relationer osv när de kommit upp i tonåren. Men mina föräldrar har faktiskt aldrig gjort detta med mig och om det är bra eller dåligt vet jag inte. Men de sa aldrig sina åsikter om sådana saker till mig utan jag bara såg på deras sätt att leva vad de tyckte. De köpte bara exempelvis inte hem alkohol men det var ingenting som de höll på och tjatade på mig om. Mina åsikter och värderingar har jag kommit fram till på egen hand utan att mina föräldrar har sagt till mig vad de tycker. Det var först när jag hade kommit fram till mina egna som JAG frågade dem om en del saker och diskuterade det med dem.
Jag är en person som är ganska kritisk till mycket och köper inte vad som helst. Jag älskar mina föräldrar men vi har inte alltid samma åsikter och tycker heller inte lika om allt. Det finns saker som jag tycker att de har fel i och som de tycker att jag har fel i. Men vi har aldrig tvingat på varandra våra åsikter.
Så vart vill jag komma? Anledningen till att jag är kristen och går till kyrkan är inte för att mina föräldrar gör det. Vi går ofta inte ens till samma kyrka. Jag tror på Gud för att jag har testat själv och sett att det verkligen håller! För mig har det alltid varit så naturligt att Gud finns. Det är bara någonting i mig som bara inte kan förneka det. En inre övertygelse! Sen alla upplevelser man har haft med Gud och den enorma glädjen och tryggheten som Gud ger går inte att få från någon annan/något annat! Av den anledningen kan jag heller inte förneka Jesus därför att jag själv har mött honom!
Min relation med Jesus är vääldigt enkel. Jag snackar med honom som jag snackar med vem som helst. Dessutom handlar inte livet med Gud om att gå till kyrkan (även om det är gött och viktigt!). Det handlar om att leva med honom i vardagen. Att göra det man älskar och är bra på och göra det för Gud.
LLFUAMJ
Kommentarer
Trackback
