<3 Debbie <3
Detta inlägg tillägnar jag Debbie och endast henne, för att det är två år sen idag. Vi lärde känna varandra i sjuan men när vi började gymnasiet förlorade vi kontakten. Men jag fick äran att gå i samma klass som henne under högstadiet, få ha henne som vän, flumma och garva med henne och även dela en del djupare tankar om livet under dessa tre åren. Debbie var speciell och jag tänkte mycket på henne sen när vi började gymnasiet och förlorade kontakten.
Debbie hade då åtta syskon (det kom ett nionde under gymnasiet) och hon var alltid såå impad över att jag kunde namnet och ordningen på, alla trots att jag inte träffat flertalet av dem.
I dödsannonsen som hennes mormor skickade in stod det en så vacker dikt som är så sann och som jag nu tänkte avsluta med: (den kanske inte gick ordagrant så här men ungefär)
ps. namnet och ordningen på syskonen..jag kan dem fortfarande ;)
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Men tänk vilket stort tomrum hon lämnar efter sig när hon försvinner
Ingenting kan fylla det
