HÄRLIGA TIDER!!

Ska alldeles strax ut och springa och sen ska jag laga mat till ikväll. Mamma fyller år idag så tänkte att hon skulle slippa laga mat på sin födelsedag. Men först så hade jag tänkt att skriva ett inlägg som jag har funderat länke på att skriva, och nu har jag lite tid över så nu kan jag ta mig tid att skriva. Det är mkt text och jag själv brukar inte orka varken läsa eller skriva långa blogginlägg, men detta tycker jag allt att ni ska ta och läsa nu när jag ansträngt mig så =) haha Jag skriver av rakt av observera nu att det är Lee Strobel som skriver och inte jag:


" Som åklagarna såg på saken var målet mot James Dixon för mordförsök klappat och klart. Avgjort innan det ens hade inletts. Till och emd en flyktig granskning av bevisen räckte för att komma fram till att Dixon sköt polisinspektrör Richard Scanlon i buken under ett handgemäng i södra Chicago. Bit för bit, punkt för punkt, vittne för vittne, drog bevisen åt en snara runt Dixons hals. Det fanns fingeravtryck och ett vapen, ögonvittnen och motiv, en sårad polis och en tilltalad som tidigare gjortgjort sig skyldig till våld. Nu stod rättssystemet berett att utlösa falluckan som skulle få Dixon att hänga i sin egen skuld. Fakta var okomplicerade. Polisinspektör Scanlon hade kört i ilfart till West Place 108 sedan en granne ringt polisen och berättat om en man med skjutvapen. När Scanlon kom dit fann han Dixon högljutt grälande med sin flickvän genom ytterdörren på huset där hon bodde. Hennes pappa kom ut när han fick syn på Scanlon eftersom han inte trodde att det var farligt längre. Plötsligt utbröt ett slagsmål mellan Dixon och pappan. Polisinspektören ingrep raskt i ett försök att skilja dem åt. Det ljöd ett skott. Scanlon raglade bort, sårad i mellangärdet. Just då anlände ytterligare två polisbilar som stannade med tjutande däck och poliser sprang bort för att hålla fast Dixon. Ett vapen med 22 mm kaliber tillhörande Dixon- med hans fingeravtryck överallt och med vilket skott hade avlossats-påträffades i närheten, dit han tydligen hade slängt iväg det efter skottet. Pappan hade varit obeväpnad. Scanlons revolver var kvar i hölstret. Krutstänk på Scanlons hud visade att han sljutits på utomordentligt nära håll. Lyckligtvis var skadan inte livshotande även om den var tillräckligt allvarlig för att ge honom en tapperhetsmedalj, som chefen för roteln själv fäste stolt på bröstet på honom. Vad Dixon beträffar fann polisen när de kollade straffregistret att han tidigare dömts för att ha sljutit någon. Han var tydligen våldsbenägen. Där satt jag nära ett år senare och gjorde anteckningar i en nästan öde rättssal i Chicago medan Dixon offentligt erkände sig skyldig till att ha sljutit en man som varit polis i femton år. Erkännandet till råga på all den andra bevisningen avgjorde saken. Domare Frank Machala dömde Dixon till fängelse, och slog sedan ordförandeklubban i bordet till tecken på att målet var avslutat. Rättvisa hade skipats. Jag lät anteckningsboken glida ner i innerfickan på rocken och släntrade ner till pressalen. Jag trodde att redaktören som mest skulle ge mig några ynka spaltmeter för berättelsen i morgondagens Chicago Tribune. Det var avgjort allt den förtjänade. Det var inte mycket till historia. Trodde jag i alla fall.


Jag svarade i telefonen i pressrummet och kände genast igen rösten- det var en uppgiftslämnare som jag hade lagt an på under det år som jag bevakat domstolarna. Jag hörde att han hade något hett åt mig, för ju hetare tips han hade, desto snabbare och tystare pratade han- och nu viskade han med blixtens hastighet. "Du vet det där målet med Dixon", sa han. "Javisst", svarade jag. "Bevakade det för två dagar sedan i rutinfall". "Var inte så säker på det. Det sägs att några veckor före skottlossningen var inspektör Scanlon på en fest och visade upp sin pennpistol". "Vad då för något?" "Sin pennpistol. En pistol med 22 mm kaliber som serv ut som en reservoarpenna. De är förbjudna, för poliser med". När jag sa att jag inte förstod på vad sätt det här var relevant, blev rösten ännu ivrigare. "Så här var det: Dixon sköt inte Scanlon. Scanlon blev sårad när hans egen pennpistol råkade avfyras i skjortfickan. Han satte dit Dixon så att han själv inte skulle råka i klistret för att ha burit ett förbjudet vapen. Förstår du inte? Dixon är oskyldig". "Omöjligt!" utropade jag. "Kolla bevisen själv", svarade han. "Och se vartåt de verkligen pekar." Jag lade på luren och rusade uppför trapporna till åklagarens rum men stannade som hastigast till för att hämta andan innan jag släntrade in. "Du känner ju till Dixonmålet?" sa jag oberört, eftersom jag inte ville avslöja mina avsikter allt för snart. "Om du inte har något emot det skulle jag vilja gå igenom uppgifterna en gång till". Frågan försvann från hans ansikte. "Öh, jag kan itne tala om det", stammade han. "Inga kommentarer": Det visade sig att min upppgiftslämnare redan hade framfört sina misstankar till åklgaren. Bakom kulisserna togs förundersökningen i det en gång solklara målet mot James Dixon förvånansvärt och oväntat upp igen":

Samtidigt inledde jag min egen undersökning, studerade brottsplatsen, intervjuade vittnen, pratade med Dixon och granskade de konkreta bevisen. När jag kollade fallet noga inträffade något mycket besynnerligt: alla nya fakta jag fick fram- och också alla gamla bevis, som en gång så övertygande tytt på att Dixon var skyldig- passade som hand i handske in på teorin om en pennpistol.
1. Vittnen sa att innan Scanlon kom till platsen hade Dixondunkat med sitt vapen mot flickvännens hus. Ett skott gick av neråt. I cementen på verandan frampå huset fattades det en bit, vilket stämde med att en kula slagit in där. Det skulle förklara kulan som fattades i Dixons pistol.
2. Dixon sa att han inte hade velat gripas med ett vapen på sig, så han ahde gömt det i lite gräs på andra sidan gatan innan polisen kom. Jag hittade ett vittne som bekräftade detta. Det förklarade varför vapnet hade påträffats en bit bort från brottsplatsen trots att ingen hade sett Dixon kasta det.
3. Det fanns krutstänk koncentrerad inuti- men inte ovanför- Scanlons skjortficka. Kulhålet var vid fickans nederdel. Slutsatsen: Ett vapen hade på något sätt avfyrats inuti fickan.
4. Tvärtemot vad som uppgavs i polisrapporten hade kulans bana gått nedåt. Nedanför Scanlons skjortficka fanns det ett blodigt hål där kulan hade gått ut sedan den först tagit vägen genom muskelvävnad.
5. Straffregistret hade inte berättat hela sanningen om honom. Han hade visserligen suttit i fängelse i tre år för en tidigare skottlossning, men apellationsdomstolen hade frigivit honom sedan den slagit fast att han blivit felaktigt dömd. Det visade sig att polisen hade undanhållit ett viktigt vittne för försvaret och att ett åklagarsidans vittnen hade ljugit. Så var det med Dixons våldsbenägna förflutna.

Slutligen ställde jag den avgörande frågan till Dixon: "Om du var oskyldig, varför i hel världen sa du då att du var skyldig"?. Dixon suckade: "för att få kortare straff", sa han, och syftade på en praxis där åklagaren förespråkar kortare straff om den tilltalade erkänner sig skyldig pch på så sätt besparar alla tiden och kostnaden för en rättegång. "De sa att om jag erkände, skulle de döma mig till ett års fängelse. Jag hade redan suttit inne i 362 dagar i väntan på rättegång. Det enda jag behövde göra var att erkänna att jag hade gjort det så skulle jag få komma hem om några dagar. Men om jag insisterade på rättegång och juryn dömde mig skyldig så- då skulle de ge mig det hårdaste straffet. Då skulle de ge mig tjugo år för att ha sljutit en polis. Det var inte värt risken. Jag ville hem..." "Och så erkämnde du att du hade gjort något som du inte hade gjort", sa jag. "Just det", nickade Dixon. Dixon frikändes till sist och vann senare en process mot polismyndigheten. Scanlon fråntogs sin medalj, åtalades, erkände sig skyldig till tjänstefel och avskedades från polisen. Vad mig beträffar slogs mina artiklar upp på förstasidan. Men viktigare var att jag hade lärt mig några viktiga saker som reporter. En av de mest uppenbara var att bevisen kan sammanställas så attd e pekar åt mer än ett håll. Bevisen hade till exempel gott och väl räckt till att döma Dixon för att ha sljutit polisinspektören. De avgörande frågorna var emellertid: Hade insamlandet av bevis verkligen gått noggrannt till? Och vilken förklaring passade bäst in på samtlig fakta? När pennpistolsteorin väl lagts fram stod det klart att det scenariot gav den allra bästa förklaringen till samtliga bevis. Jag hade lärt mig något annat också. En orsak till att bevisen ursprungligen tedde sig så övertygande var att de passade de förutfattade meningar jag då hade. I mina ögon var Dixon en självklar bråkmakare, en misslyckad person, den arbetslösa produkten av en splittrad familj. Poliserna var hjältar. Åklagare gjorde inga misstag. När jag betraktade bevisen emd läsglasögonen på tycktes de falla prydligt på plats. Där det fanns inkonsekvenser eller luckor bortförklarade jag dem blåögt. När polisen sa att det var ett solklart fall, trodde jag dem och forskade just inte vidare. Men när jag bytte glasögon- och bytte ut mina fördomar mot ett försök till objektivitet. såg jag fallet i ett helt nytt ljus. Till sist lät jag bevisen föra mig till sanningen, oavsett om den passade in på mina ursprungliga antganden. Det var mer än för tjugo år sedan. De viktigaste lärdomarna återstod alltjämt.

Skälet till att jag har återgett det här ovanliga fallet är att min andliga färd påminner mycket om min erfarenhet med James Dixon. Under en stor del av mitt liv har jag varit tvivlare. Jag ansåg mig faktiskt vara ateist. I mina ögon fanns det alldeles för mycket som tydde på att Gud bara var en produkt av önsketänkande, gamla myter och primitiv vidskepelse. Hur skulle de kunna finnas en kärleksfull Gud som förpassade människor till helvetet bara för att de inte trodde på honom? Hur skulle de kunna bryta mot naturlagarna? Gav inte evolutionen en tillfredsställande förklaring till hur livet uppstått? Skingrar inte det vetenskapliga tänkandet tron på det övernaturliga? Vad Jesus beträffar visste du väl att han aldrig gjorde anspråk på att vara Gud? Han var revolutionär, en vis man, en omstärtande jude- men Gud? Nej, den tanken tänkte han aldrig. Jag skulle kunna visa er på många professorer som sagt detta- och visst kan man väl lita på dem? När allt kommer omkring visar redan en hastig titt på bevismaterialet övertygande att Jesus bara var en människa som du och jag, fast ovanligt vis och god. Och närmare än så hade jag inte studerat materialet. Jag hade precis tillräckligrt med filosofi och historia för att hitta stöd för mitt tvivel- ett faktum här, en vetenskaplig teori där, ett märgfullt och ett klipskt resonemang. Visst mräkte jag en del luckor och brister på konsekvens men jag hade en stark motivation för att strunta i dem: en självisk och omoralisk livsstil som jag skulle ha varit tvungen att överge om jag hade ändrat åsikt och blivit efterföljare till Jesus. Vad mig angick var fallet klappat och klart. Det fanns tillräckligt som talade mot Kristus för att jag skulle kunna slå mig till ro med slutsatsen att Jesu gudomlighet inte var något annat än ett fantasifullt påhitt av vidskepliga människor. Trodde jag i alla fall.


Det var inte ett telefonsamtal från en uppgiftslämnare som förmådde mig att granska vad som talade för respektive mot Kristus. Det var min fru. Leslie förbluffade mig hösten 1979 genom att meddela att hon hade blivit kristen. Jag himlade med ögonen och förberedde mig på det värsta, och kände mig som offer för ett bedrägeri. Jag hade gift mig med en Leslie- den roliga och bekymmerslösa, risktagande Leslie- och nu befarade jag att hon skulle förvandlas till någon slags sexuellt hämmad och pryd typ som skulle byta ut vår uppåtsträvande livsstil mot bönevakor och volontärarbete i smutsiga soppkök. Istälelt blev jag glatt överraskad- rent av fascinerad- av de djupgående förändringarna i hennes karaktär, hennes redbarhet och självförtroende. Till sist ville jag gå till botten emd vad det var som åstadkom dessa fina men viktiga förskjutningar i min frus attityder, så jag satte igång med en helhjärtad granskning av de fakta som talade för och emot kristendomen. Jag lade mitt egenintresse och mina fördomar åt sidan så gott jag kunde, jag läste böcker, intervjuade experter, ställde frågor, analyserade historien, utforskade arkeologin, studerade antikens litteratur och dissekerade för första gången i mitt liv bibeltexten vers för vers. Jag gav mig in i fallet emd större energi än i något annat reportage jag hålligt på med. jag använde både den utbildning jag fått vid Yale Law School och min erfarenhet som kriminalreporter vid Chicago Tribune. Och med tiden började bevismaterialet från histrien, vetenskapen, filosofin, psykologin att peka mot det otänkbara. Det var som att uppleva målet med James Dixon på nytt.

Kanske du också har grundat din livsåskådning på de bevis du har sett runt omkring dig eller för länge sen snappat upp från böcker, professorer, släktingar och vänner. Men är din slutsats verkligen den bästa möjliga förklaringen till bevisen? Om du skulle gräva djupare- och ta itu med dina förutfattade meningar och systematiskt söka efter bevis- vad skulle du då finna?"


Hämtat från boken "Fallet Jesus" skriven av Lee Strobel


(nu är det jag Josefin som skriver) haha. Jag måste säga att jag inte gillar Lees ordval vad gäller bevis. Man kommer aldrig någonsin att kunna bevisa att Gud inte finns lika lite som att man kommer att kunna bevisa att han finns. Däremot kan man visa på saker som pekar på att han finns eller inte finns, men det är också det jag tolkar det som att han menar. Jag gillar bara inte riktigt ordvalet. Min poäng är att det kan ju faktiskt helt enkelt finnas en möjlighet att Gud finns även om du tycker att allt pekar på att han inte gör det. Har du med ett öppet och ärligt hjärta bett Gud att visa sig för dig om han nu finns?

Vi människor ägnar så mkt tankar och energi åt vart vi ska bo, vad vi ska utbilda oss till, hur många barn vi ska ha, vart vi ska åka på semester osv. Allt för att få det så bra som möjligt. Men det allra viktigaste i livet springer många bara förbi eller avfärdar eller försöker låta bli att tänka på. 

Finns Gud? Det är en fråga som är mer värt att lägga energi på än någonting annat. För om jag skulle ha fel, vilket jag är helt övertygad om att jag inte har, därför att jag har mött honom personligen och jag tycker också att det finns väldigt mycket som pekar på att han finns. Men om jag skulle ha fel så skulle jag inte förlora nånting. Men om en människa som säger att Gud inte finns skulle ha fel, eller ännu värre struntar i om han finns eller inte så skulle hon ha allt att förlora!



LLFUAMJ